I de tidigare avsnitten har vi gått igenom hur IP-adresser fungerar, hur subnätmask bestämmer vilket IP-nät som en dator tillhör, samt hur en dator kan hitta till andra IP-nät än sitt eget via en Default Gateway, vilket är routerns IP-adress.
Men du som användare behöver sällan bry dig om att lära dig IP-adresser, vilket är tur eftersom dom kan varasvåra att hålla i minnet. I stället är du van att använda något som kallas för domännamn för att ansluta till saker som finns på internet, exempelvis när du surfar till www.avanza.se eller till www.di.se
Namnen kallas för domännamn och finns till bland annat just för att göra det enklare för oss människor att komma ihåg alla dom tjänster på internet som vi vill kunna surfa till och ansluta mot.
Men när datorer skickar trafik till varandra så måste dom använda IP-adresser som dom skickar trafiken till, även om trafiken ska till en webbserver som har ett domännamn. Därför måste datorn på något sätt kunna översätta namnen som vi använder till IP-adresser som datorn kan använda.
Till det används DNS, som står för Domain Name System, ett system för att översätta fram och tillbaka mellan IP-adresser och DNS namn eller domännamn. DNS består i grunden av en mängd servrar på internet som kan svara på frågor om domännamn. DNS-servrarna ägs av massor av olika företag och organisationer, exempelvis internetleverantörer, webbföretag och liknande. När man köper en internetanslutning av en internetleverantör så ingår alltid DNS som en tjänst som används automatiskt av hemmaroutern.
För att en dator ska kunna slå upp vilken IP-adress som ett domännamn har så måste datorn hitta till en DNS-server. Även detta lär sig datorn från Routern, som berättar för datorn vilken DNS-server som datorn ska ställa frågor till när den vill göra ett namnuppslag.
En server är egentligen en vanlig dator. Skillnaden är bara att servern är specialgjord för att vara bra på att tillhandahålla en eller flera tjänster till andra datorer på nätverket. En DNS-server skulle lika gärna kunna vara en hemma-PC som man har installerat ett program på som kan svara på DNS-frågor. Ofta är dock servrar ute på internet lite dyrare varianter på datorer som är gjorda för att ha lång hållbarhet och som har speciell hårdvara som är bra på att hantera just många frågor från många användare samtidigt. |
Många hemmaroutrar säger åt datorer på LAN:et att dom ska ställa DNS-frågor till hemmaroutern själv. Hemmaroutern i sin tur ställa sedan frågan vidare till en DNS server som står hos internetleverantören.
När datorn har fått reda på via DNS vilken IP-adress som webbsidan har så kan datorn skicka surftrafiken till webbsidans IP-adress.
Det finns också hemmaroutrar som säger åt datorer på LAN:et att ställa sina DNS-frågor direkt till internetleverantörens DNS-servrar. I såna fall kommer datorn inte att ställa sin DNS fråga till hemmaroutern utan direkt till DNS-servern. Men eftersom DNS-servern står på internet så måste frågan ändå skickas av datorn via Default Gateway, det vill säga hemmaroutern. Skillnaden ligger i att routern inte själv tittar på DNS-frågan, utan den bara skickar vidare trafiken till destinationen ute på internet utan att bry sig om DNS-frågan inuti trafiken.
Föregående avsnitt: |
Nästa avsnitt: |